Plötsligt drog de isande vindarna bort och eftermiddagen blev varm och solig. Härligt för brudparet jag hade förmånen att viga, härligt för hitresta gäster att få se Åre från sin bästa sida. Och härligt för mig att komma hem från kyrkan och inse att det var så varmt att vi skulle kunna sitta ute och äta middag. Det är, som jag skrivit tidigare, bland det bästa jag vet – att få sitta uteomhus och äta.
Efter middagen la jag mig helt enkelt ner på gräsmattan och vilade med ögonen öppna. Stannade upp en stund. Gjorde mig själv medveten om vad som faktiskt pågick omkring mig i detta nu. Solen som värmde mitt ansikte, vinden som drog ljum över armarna, fåglarna som lät (har aldrig fullt ut insett hur mycket fåglar låter, det är inte bara ett sjungande eller kvittrande, det är en massa ljud de ger ifrån sig), ett litet kryp som letade sig upp på min hand, doften från en grill någonstans i närheten, barn som skrattade i granngården, grässtrån som kittlade mig i nacken, de gula smörbollarna intill mig, himlen med de lättflyktiga molnen. Så många förnimmelser under detta korta ögonblick. Sedan tror jag faktiskt att jag slumrade till.
Jag tänker att det jag upplevde var mindfulness i dess enklaste och mest vardagliga form. Det behöver inte vara krångligare. Det krångliga är väl att komma ihåg att stanna upp emellanåt, eller så ofta en kan, och vara med, vara närvarande i det liv som pågår.
Mindfulness funderade jag över för ett tag sedan. Vad det innebär och betyder egentligen. Och här fick jag ju ett bra svar! '
Men vad översätts det med? Medveten närvaro är alldeles för krångligt för att slinka in i språket som ett hushållsord. Det skulle kanske behövas något behändigare. Fast ungdomarna har tydligen tagit till sig uttrycket "medveten närvaro" och vidareutvecklat det. "Nu ska jag ägna mig åt medveten frånvaro ett tag", sa sonen och satte på sig hörlurar för att lyssna på en ljudbok.