I morse skjutsade jag älskade dottern till ridskolan. Medan hon gjorde i ordning ”sin” häst tog jag en löptur längs landsvägen i Björnänge. Sedan satt jag och betraktade de duktiga barnen och deras ridlektion. Jag är mycket imponerad!
Efter det for vi hem och jag började kratta gården. Som jag längtat efter att få kratta gården! Idag var det äntligen dags! Solen värmde och jag krattade. I alla fall en del av gården. Och se vad som letar sig upp – gullviva och blåklint. Eller heter de något helt annat? Jag har lite dålig koll på blommorna, men jag älskar dem mycket.
När jag krattat i någon timme och tagit paus för en kopp kaffe i solen, skjutsade jag käre maken till Ullådalen. Han ville åka skidor därifrån, upp på Åreskutan och ner till byn. Han var inte ensam om att vilja åka skidor idag, kan jag säga. Parkeringarna var fulla av bilar. Jag känner att jag är helt klar med skidåkningen för den här säsongen, men det är det många som inte är.
I stället för skidåkning satte vi oss på altanen, jag och älskade dottern, och åt glass i solen.
Det är häftigt detta med vinter och vår i samma andetag. Och jag tänker på den låt av Ted Gärdestad som fanns i mitt huvud medan jag krattade: ”Allt som var dött väcks till liv, det kan också vi, så länge vi älskar.”
