Det är väldigt tydligt att jag inte har samma ork som jag brukar ha. Två intensiva dygn i Stockholm inklusive två föreläsningar har nu gjort mig väldigt trött. Jag brukar ha en förmåga att bara ”köra på”, att jobba och streta, men nu för tiden finns inte den orken. Och jag har tvingats lära mig hur jag kan hushålla med resurserna. Allt för att a l d r i g hamna där jag var för ungefär ett år sedan. Då var jag helt slut, utarbetat, slutkörd efter att ha arbetat alldeles för mycket under en lång tid. Jag var så trött att livet var på väg att mista sina färger. Jag var så trött att dottern en dag sa: ”Mamma, ska du aldrig bli glad igen?”

Nej, nu ser jag till att ta hand om mina resurser, att se till att jag har tid till vila och återhämtning. Rekreation är för övrigt mitt vackraste ord. Att rekreera, att återskapa.

Så den här dagen har varit en dag av kravlöshet. Sov tills jag vaknade av mig själv, drack kaffe och läste tidningen länge, stekte amerikanska pannkakor och åt med familjen, åkte till Ullådalen och såg när dottern var med och ledde ponnyridning, och maken åkte Skutskjutet, åkte hem och sov en god stund på eftermiddagen. Sedan åkte vi in till Åre och var med på prisutdelningen på torget. Massor av folk, och en sol som sken.

Sedan gick vi förbi kyrkan och då ringde kyrkklockorna in till helg. De, om några, är goda påminnare om vikten av vila. De ringer och dånar över bygderna och påminner oss om att det finnas något mer än tider, scheman, planeringar och organisation. Det finns också tid för vila och återhämtning. Den är oändligt viktig.