Jag vet inte om ni, som jag, har dagar som höjer sig över andra dagar. Som vilar i ens hjärta på ett särskilt sätt och aldrig kommer bli bortglömda. För min del är förstås dagen då älskade dottern föddes en sådan dag. Och dagen då mannen i mitt liv och jag gifte oss. Och dagen då jag prästvigdes… Ja, många sådana dagar bär jag med mig som underbara skatter inom.
En annan sådan dag är dagen då jag och mina bröder sprang Göteborgsvarvet. Mellanbrorsan gav lillebrorsan och mig startavgiften i födelsedagspresent knappt ett år innan loppet, och sedan var det bara att träna. Och det gjorde jag, och ändå var loppet långt tuffare än jag kunnat ana. Och långt roligare. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag gått i mål och mina bröder, och min kusin, kom emot mig och vi kunde konstatera att vi hade klarar det! Inte blev det någon bra tid för min del, men det spelade ingen som helst roll. Jag genomförde loppet och det var det enda viktiga.
Jag tänker på det den här kvällen när jag springer genom Duved och snön faller. Jag tänker på den dagen som höjer sig över andra dagar.
Här är vi, jag och bröderna.
Och här en bild från löpturen i snöblandat regn.
