När jag ger konserter är det viktigt för mig att sjunga visor mestadels av visförfattare som är kvinnor. Det finns, och har funnits, så oerhört många begåvade kvinnor som skapat fantastisk musik, musik som tyvärr ofta blivit bortglömd och undangömd. Medan de manliga visförfattarna lever kvar i högsta välmåga. Så vid alla tillfällen jag får sjunger jag Barbro Hörberg, Lisa Ekdal, Mari Bergman… Så viktigt att kvinnors erfarenheter får utrymme i visans värld.

Men vid fredagens konsert ska mitt fokus vara på Dan Andersson. Jag tycker mycket om hans sätt att dikta. Jag tänker när jag läser hans ord, att han lyckas formulera vad det innebär att vara människa. Kärleken, smärtan, döden, sorgen och längtan som går som en röd tråd genom hans författarskap. Någon skrev att nyckelorden i hans författarskap är hemlöshet, sökande och vandring.

Så nu sitter jag vid köksbordet och sjunger mig igenom en del av hans sånger och försöker välja vilka som ska vara med på fredag. Inte helt enkelt.