Rätt ut genom väggen på Åre gamla kyrka växer den här björken. På kyrkans västra sida precis ovanför ingången. Det borde vara omöjligt. Den har växt där i många, många år och ingen kan riktigt svara på hur den överlever. Om någon av er sett den under sommartid vet ni att den blommar och grönskar. Det är rätt fantastiskt! För mig blir den en sinnebild för livskraft. Den livskraft som genomsyrar den här världen. Den där livskraften vi behöver påminna oss om de stunder vi drabbas av oro, rädsla, svårmod och mörker. De stunder då vi undrar hur det ska bli med allt. De stunder då vi förfasas över omvärlden och allt skrämmande som sker. Då behöver vi påminna oss om den livskraften, den livkraft som också förmedlas i påskens berättelse. Från mörker till ljus. Från liv till död. Ständigt, ständigt.
Jag tjänstgjorde vid påskdagsgudstjänsten i morse klockan 9. Det blev en fin stund.Nu börjar molnen lätta där ute, och solen letar sig fram, och jag längtar efter att ta på mig skidorna och ge mig ut. GLAD PÅSK!
