Tisdagarna i vår familj är Ida-Majas matlagningsdag. Idag serverade hon pasta, köttbullar och tomatsås. Det smakade väldigt bra!
Hon är tio och ett halvt, och inte på långa vägar ett litet barn längre. Det är något bitterljuvt i detta! Att å ena sida glädjas åt att ha en dotter som är på väg att bli stor, som klarar så mycket själv, som det går så bra att resonera med, som kan ta så mycket eget ansvar, och å andra sidan sorgen i att inte längre ha ett litet barn att ta hand om. Jo, jag skriver sorgen, även om det kan vara ett starkt ord i sammanhanget.
Men jag sörjer en tid som inte längre är, som aldrig kommer tillbaka. Småbarnsåren med blöjbyten och barnvagnspromenader, med pyjamasen på och nappen i munnen efter kvällsbadet. Vi ser på foton emellanåt och förundras över tid som går, över att det lilla busande barnet nu är en ganska stillsam tio och ett halvtåring.
Det är tidens gång. Så är det bara. Och jag är gränslöst tacksam över att få ha henne i mitt liv, att ha fått vara med henne de här åren, och se henne utvecklas till att bli den hon är idag. Jag ser fram emot att få följa henne längs hennes livsvandring och se vilka vägar hon kommer att gå genom livet.
Ja, alla dessa tankar på grund av hennes matlagning ikväll. Älskade, älskade barn.