Igår var jag med på Åre församlings språkcafe. En fantastisk mötesplats för bybor och nyanlända. Jag kom att tänka på ett oförglömligt möte från förra hösten. Jag skulle köra hem från Språkcafet och en kvinna och hennes lille son behövde skjuts. Jag lovade skjutsa dem hem till flyktingförläggningen.
Vi satt där bredvid varandra i bilen, kvinnan och jag, och jag blev så oerhört tagen av våra totalt skilda livssituationer. Å ena sidan fanns en hel del som förenade oss. Båda är kvinnor, vi är i ungefär samma ålder, vi har båda mörkt hår, vi har båda barn. Sedan upphörde likheterna. För medan jag skulle åka hem till mitt trygga hem, min trygga familj, mitt meningsfulla arbete, min lön och mitt pensionssparande, skulle hon återvända till sitt lilla mögelluktande rum på flyktingförläggningen, till ovissheten, oron och kampen för henne själv och hennes son.
Vi kunde inte säga ett enda ord till varandra där i bilen. Våra olika språk förhindrade all muntlig kommunikation. Men när hon och hennes son skulle kliva ur bilen vände hon sig mot mig, la en hand på min arm, blinkade bort tårar ur ögonen och sa ett ord hon lärt sig: Tack. Och jag grät och sa också tack. Och jag tänkte när jag körde därifrån: Tack att jag fick möta dig. Jag glömmer dig aldrig. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt ska bli bra för dig ochvdin son.
Vilket fint möte du beskriver! Ja nog har vi det, jämförelsevis, bra. Så svårt att ta in att alla dessa människor har flytt från sina hem och från ett land som brinner. Tack och lov att det finns människor som ödmjukt välkomnar dem.